Jag har arbetat med specialpedagogik på olika sätt i snart 14 år. Under den tiden har mycket hänt inom ämnet och sättet att arbeta med specialpedagogik. När jag började arbeta som speciallärare satt jag i ”mitt” arbetsrum. Dit kom elever eller så hämtade jag och lämnade jag dem i deras klassrum. Så satt vi där i ”mitt” rum tränade stavning, läsförståelse eller matematik. Efter en stund när jag blivit lite mer varm i kläderna i min yrkesroll, började jag ställa mig frågor som om eleverna t.ex. jag arbetade med verkligen fick stöd på bästa sätt? Visst kunde jag se att eleverna utvecklades kunskapsmässigt, men kunde de utvecklas ännu mer och framförallt hur kunde jag nå fler elever som behövde anpassningar eller stöd på olika sätt? De här första frågorna blev början på min resa som varit otroligt utvecklande. Jag har provat metoder som spänner sig från en till en undervisning till projekt liknande Nossebro (där speciallärarna finns ute i klasserna och jobbar i team med mentorerna). Jag har tagit del av mycket forskning och försökt att omsätta olika kunskapsteorier i praktiken. Arbetat med handledning och lett diverse projekt. Men hur långt har utvecklingen kommit egentligen på dessa 14 år inom specialpedagogiken?

Det här med extra anpassningar till exempel.… Är det egentligen något nytt? Gör inte lärare extra anpassningar hela tiden?

I Lärarförbundets tidning Specialpedagogik beskriver Christina Franzon Wallin, specialpedagog i Sigtuna kommun att det nya egentligen är att vi blivit bättre på att synliggöra allt det som vi gör för eleven. Hon menar vidare att de extra anpassningarna egentligen är som nivå två i ett slags stödpyramid. Basen utgörs av det som kallas för ”ledning och stimulans” i skollagen. Lärarna kompenserar för olika svårigheter och hinder i lärmiljön genom att använda olika metoder. Toppen av pyramiden visar särskilt stöd.

Jag tycker att den här illustrationen är tydlig och tydligt blir det också i de Allmänna råden för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram som Skolverket gett ut. I den står det att det som skiljer extra anpassningar från särskilt stöd är varaktigheten, och omfattningen. Det är alltså inte innehållet i insatsen/anpassningen som avgör om det är en extra anpassning eller särskilt stöd. Skolan ska skyndsamt ge stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen om det visar sig att en elev riskerar att inte nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

Vilka extra anpassningar kan då göras? Alltså inte de anpassningar som vanligtvis görs. Gränsen är hårfin, tycker jag eftersom många lärare anpassar undervisningen dagligen utan att reflektera över att anpassningarna skulle vara något extra.

När kollegor frågar mig om tips på vilka anpassningar de kan göra för en elev som har svårt att nå målen i ett eller flera ämnen, ger jag oftast allmänna tips eftersom jag vanligtvis inte känner eleven. Det kan t.ex. vara:

• Ett särskilt schema över dagen (kanske visuellt)
• Ett undervisningsområde förklarat på annat sätt
• Extra tydliga instruktioner
• Stöd i att sätta igång arbetet
• Hjälp att förstå texter
• Digital teknik med anpassade program
• Anpassade läromedel
• Extra färdighetsträning
• Enstaka specialpedagogiska insatser
• Tidsangivelser (t.ex. Timstock, Timetimer eller tidsapp)

Behöver man dokumentera extra anpassningar då? Det finns inget krav i skollagen på att det ska dokumenteras. I de år som man skriver IUP för eleverna är det bra om de extra anpassningarna finns med där. I Katrineholms kommun där jag arbetar använder vi oss av Lärknuten för dokumentation kring elevers lärande och måluppfyllelse och mycket annat. Jag pratade med Cecilia Henriksson (utbildare Lärknuten) och hon informerade mig om att ämnesspecifika kommentarer i bedömningsmatriser och i omdömesblanketten i Lärknuten inte datumförs med automatik idag. Lärarna måste själva notera datumet när man gör en ämnesspecifik kommentar. Det är viktigt att datum finns med i elevdokumentationen, speciellt om eleven byter lärare. Att i detta sammanhang få en automatiserad datumstämpling är något som diskuteras med leverantören. Fram till att en sådan lösning är på plats är det viktigt att lärarna själva skriver datum, säger Cecilia.

Tillbaka till utvecklingen som skett. Genom att vi på olika sätt nu synliggör anpassningar genom dokumentation i elevers IUP t.ex. eller särskilt stöd i Åtgärdsprogram möjliggör (tror jag, eller hoppas jag) att vi lärare frågar oss själva samt diskuterar med varandra om t. ex. instruktioner är tydliga, om det finns en struktur över dagen, hur övergången mellan olika ämnen fungerar och vilka digitala verktyg som används? Behövs mer anpassningar och i så fall när och var? Behöver man själv som lärare kanske stöd och kunskap för att kunna genomföra de extra anpassningar som behövs?

Att synliggöra elevers olika behov och vilka extra anpassningar som görs främjar en bra lärmiljö för eleverna. Med följande frågor vill jag avsluta detta inlägg. Frågor som pedagoger kontinuerligt måste ställa sig:

• Vilka rutiner har vi på vår arbetsplats för att säkerställa att lärare och övrig skolpersonal uppmärksammar tecken på att en elev riskerar att inte nå kunskapskraven?
• Vilka olika extra anpassningar har jag/vi utvecklat för att stödja elever?
• Hur följer vi upp att arbetet med extra anpassningar är effektiva?

Hälsningar,
Angelica Ankarstrand
Förstelärare inom specialpedagogiska metoder integrerade i klassrummet