Jag arbetar på Nävertorp grundsärskola i en klass med mellanstadieelever. Där är ingen skoldag den andra lik precis som i vilken skola som helst. Ingen större skillnad mot grundskolan. En av de stora skillnaderna med grundskolan är att alla mina elever får lägga ner ett stort arbete för att utveckla sin läsförmåga. Pia Aztor vid Göteborgsuniversitet menar att läskunnighet för personer med en utvecklingsstörning ger bättre delaktighet i samhället därför är det av största vikt att vi utvecklar elevernas läsförmåga på bästa sätt utifrån deras förmåga.

Vårterminen 2015 hade vi ett läsprojekt i klassen som löpte över 8 veckor. Eleverna skrev på ett läskontrakt där det stod att de skulle göra sitt bästa under träningsperioden. Vi vuxna peppade eleverna under perioden och öste beröm över dem och berättade att vi förväntade oss att deras läsförmåga skulle förbättras. De fick också reda på att efter projektets slut skulle de få en belöning. Belöningen var att åka till klassens favoritplats. En plats i skogen med en eldstad där vi lagade taco i wokpanna över öppen eld. Där har vi varit många gånger under årens lopp, men det är lika roligt att återkomma dit. Motivation och höga förväntningar på vår elevgrupp är viktigt för att uppnå resultat hos vår elevgrupp enligt Aztor.

Igår introducerade jag och min kollega ett nytt läsprojekt där även hennes klass ska delta. Vi berättade om projektet och eleverna lyssnade intresserat. Vi kallar projektet ”Nordiska djur”. Det kommer pågå under 8 veckor och elevernas läsförståelse och avkodningsförmåga kommer vid starten och vid slutet av projektet testas (testmaterialet är: Ord & Bild, Bild & Ord, Olofsson, Natur och Kultur). Eleverna skrev även denna gång på ett läskontrakt.

Varje elev kommer läsa enskilt med en pedagog 3 ggr/vecka och texterna/böckerna/enskilda orden kommer handla om våra nordiska djur (samma texter eller ord kommer läsas under en vecka). Eleverna kommer att träna på att skriva egna faktatexter och göra en egen Powerpoint. Allt tagit utifrån grundsärskolans kursplan. Min kollega berättade att hon läst i en text från NCM ”att träna matematik var som att konditionsträna”, hon drog sedan kopplingen till vårt projekt. Det blir ett långt läskonditionspass.

Vår underbara skolbibliotekarie Karolina Rochling (som i dagarna har fått ett nytt uppdrag, men en ny bibliotekarie har kommit och vi hoppas på ett lika bra samarbete med henne) har åter igen hjälpt oss med böcker. En förmån för skolorna i Katrineholm att få ha en bibliotekarie på plats i skolan. Vi har även tillverkat eget läsmaterial i bildprogrammet Communicate inPrint. Det finns en stor brist på lämpligt material för lästräning för personer med utvecklingstörning enligt Aztor vilket jag verkligen kan instämma med. Reichenberg och Lundberg menar att vi pedagoger bör tänka på att texter för elever med utvecklingstörning bör:

• Ha ett tydligt och klart huvudbudskap
• Informationen i texten ska komma i rätt tidsföljd
• Undvika bildspråk, ordspråk och liknelser
• Ha korta meningar då personkretsen ofta har problem med arbetsminnet.

Vi frågade vad eleverna tyckte om projektet när vi presenterade det. En del av svaren vi fick lät så här:

• Jag vill träna och bli bättre på att läsa.

• Jag vill lära mig mer om djur.

• Kul att vi ska läsa mycket.

• Vilken belöning får vi?

Ja visst ska de få en belöning. Tack vare Kunskapsbanken kommer vi i vår att åka till Kolmården och framförallt titta på de nordiska djuren. Vilken glädje det var i klassrummet! Endast 1 av 14 elever hade varit på Kolmården tidigare. Nu blev alla superinspirerade att läsa. Härligt med elever som ser fram emot att utveckla sin läsförmåga och att få vara med om nya upplevelser.

Tack Kunskapsbanken som gör det möjligt för oss i skolan att sätta lite guldkant på skolan och ge våra kämpar en fin belöning efter projekttidens slut.

Heléne Lundevaller, förstelärare Nävertorp Grundsärskola

Att lära sig att läsa, skriva och kunna kommunicera med andra människor ser vi ofta som en självklarhet, men det är det inte för alla. Vissa får jobba hårdare för att nå framgång. Så är det för våra elever! Men som vi brukar säga: ”Vissa behöver mer för att få lika mycket”. Ett tankesätt som präglar vårt arbete på Nävertorp Grundsärskola.

Eleverna på vår skola läser enligt två olika kursplaner: inriktning träningsskolan eller inriktning grundsärskolan. Eleverna på träningsskolan läser inte ämnen utan ämnesområden: estetisk verksamhet, kommunikation, motorik, vardagsaktiviteter och verklighetsuppfattning. Eleverna som läser enligt grundsärskolans kursplan läser ämnen som svenska, engelska, matematik, slöjd etc.

Elevernas språkutveckling ser väldigt olika ut. En del elever har stor hjälp av teckenstöd, en del arbetar med SymWriter och Communicate In print (vilket är dataprogram med bildstöd) andra klarar kommunikationen relativt bra när de går i små grupper och pedagogerna anpassar språkflödet.

Skolinspektionen har i sin kvalitetsgranskning av grundsärskolan i stort (2014-04-14) riktat kritik mot grundsärskolan för bristande arbete med att följa upp och bedöma elevernas utveckling inom bl.a. ämnet svenska. Samt att elevgruppen inte får tillräckliga utmaningar för att utvecklas optimalt. Detta vill vi på vår skola naturligtvis råda bot på.

Jag höll under förra läsåret två kurser för mina kollegor där vi arbetade med ett bedömningsstöd som Skolverket gett ut i ämnet svenska, årskurs 1-6 i grundsärskolan. I kurserna deltog pedagoger som arbetar med elever både på träningsskolenivå och grundsärskolenivå. Vilket medförde att det blev givande diskussioner och erfarenhetsutbyten. Det kollegiala lärandet som Helen Timperly pratar om blev här tydligt.

Den här terminen går vi mattelyftet och där utgår vi också från det kollegiala lärandet. Det finns så mycket kunskap och erfarenheter hos pedagoger dels på grundsärskolan men naturligtvis också i hela Katrineholms kommun. Erfarenhetsutbyten mellan skolor och pedagoger tror jag utvecklar våra olika verksamheter. Vi måste lägga bort Jantelagen och våga visa vad vi kan. I våras lyssnade jag till hur några pedagoger från Skogsborgsskolan berättade hur de arbetar med temat Rymden och vid ett annat tillfälle visade pedagoger från Västra skolan hur de arbetar med cirkelmatte. Det är inspirerande och givande när vi bjuder in och visa upp hur vi arbetar. De bästa idéerna kommer oftast inte från en föreläsare. Jag ser verkligen fram emot tisdagseftermiddagarna där vi ska träffas i kommunövergripande grupper inom olika ämnesområden.

Nu tillbaka till vårt arbete med Skolverkets bedömningsstöd. Materialet vi utgick från i kursen heter Gilla Läsa Skriva och går att ladda ner som PDF från Skolverket. Jag hör när jag pratar med kollegor som arbetar ute på grundskolorna att det ofta är svårt att veta hur elevers kunskaper som befinner sig i ”gränslandet” mellan olika skolformer ska bedömas. Framstegen är ofta små och det går långsamt. Föräldrar kan ha svårt att se/acceptera att deras barn inte gör de framsteg i sin kunskapsutveckling som klasskamraterna gör. Här kan bedömningsstödet Gilla Läsa Skriva vara en god hjälp för pedagogerna. Tydligheten i var eleverna befinner sig och vad som eleverna behöver utveckla är bra. Det finns även tips på olika aktiviteter som eleverna kan göra för att utvecklas utifrån den nivå de befinner sig på. Det finns även med bedömning för elever med annat modersmål än svenska.

Materialet liknar Skolverkets ”Nya Språket lyfter” vilket är motsvarande bedömningsstöd för grundskolan. Det är en fördel då föräldrar kan känna igen sig om de träffat på materialet när deras barn gick på grundskolan och sedan gått över till grundsärskolan. Våra elever gör verkligen framsteg i sin språkutveckling men det tar bara lite längre tid. I och med att alla elever har en utvecklingsstörning, vissa har även andra diagnoser som språkstörning, ADHD, autism etc. så finns det olika utmaningar för oss pedagoger på vägen som vi måste brottas med. Glädjen att läras sig läsa eller forma fina bokstäver är minst lika stor hos oss på Nävertorps grundsärskola, om inte större, i jämförelse med grundskolan. Det gäller bara att vara utrustad med ett stort tålamod, ödmjukhet och en stor verktygslåda med språkstimulerande aktiviteter. Samt lägga detta uttryck på minnet ”Vissa behöver mer för att få lika mycket”

Heléne Lundevaller
Nävertorp grundsärskola

Jag arbetar som lärare i en kommungemensam grupp för elever i år 1 – 6. Det är en grupp som är anpassad för elever med NPF (neuropsykiska funktionshinder). Anpassad både vad gäller lokaler, pedagogik, elevgrupp, personal och resurskompetens. Eleverna arbetar antingen i små grupper eller individuellt.

Ibland händer det att jag som lärare och som förstelärare i specialpedagogiska metoder inkluderade i klassrumsundervisningen, får försvara vår verksamhet. Att jag både i media och när jag möter kollegor ställs inför ett ifrågasättande tätt följt av åsikten att alla elever ska/kan inkluderas i den ordinarie skolverksamheten. Hur detta ska göras finns det lika många metoder som åsikter om. Lämnar det därhän.

Jag tänker att inkludering som princip är högst önskvärd och även eftersträvansvärd. Jag tycker verkligen om den demokratiska grundtanken i att alla ska ha rätt att delta på sina villkor, och att omgivningen måste anpassa sig om någon har svårigheter som gör tillvaron lite knölig just för tillfället. Men som lärare inom det specialpedagogiska området sen många år har jag sett förödande exempel på elever som verkligen inte klarar skolmiljön som den ser ut oavsett struktur och anpassningar. Elever som börjar stanna hemma. Vars hela familj vänds upp och ner i förtvivlan över deras barn som kommer längre och längre från delaktighet och gemenskap.

Forskning visar att bästa skyddet för att klara sig i samhället är godkända betyg och alla borde få förutsättningar för att uppnå det!

Tillbaka till min verksamhet, 1-6-gruppen som vi kallas. Vi startade höstterminen 2013 och många elever som kommit till gruppen har varit hemmasittare eller av olika anledningar haft mycket svårt, trots anpassningar och stöd att ens komma i närheten av de mål som finns i läroplanen. Men hos oss lyckas de. Lyckas i skolan är enligt mig att vilja gå i skolan, vilja lära sig och få möjlighet att utvecklas och kunna känna en stolthet i att kunna. Att få må bra över sig själv och det man kan.

Så om vi istället för inkludering skulle fokusera mer på känslan av DELAKTIGHET, tänker jag att man skulle kunna se det så här, som Ulrika Aspeflo uttrycker i sin blogg:

”En känsla av delaktighet uppstår när man:

Räknas – att räknas innebär att någon upplever dig som viktig och det gör skillnad om du är där eller inte.

Är behövd – då du betyder något för någon och kan hjälpa eller lyckas med något som någon annan uppskattar, känner du dig behövd.

Förstår – för att känna sig delaktig behöver man förstå vad som händer och vad andra kommunicerar till dig, och gör du inte det så behöver du få saker och ting förklarade för dig.

Kan och får påverka – när du får vara med och påverka och bestämma över det som är viktigt för dig, känner du dig delaktig.”

Kanske kunde ovanstående ledord tjäna som riktmärke för en god undervisningsmiljö för alla, och så kunde man ägna mindre tid åt att debattera kring huruvida inkludering innebär att vara i stor klass eller finnas i ett mindre sammanhang?

Uppsala konsert och kongress, konferensen Grav språkstörning anordnad av Specialpedagogiska skolmyndigheten 14-15/9-15

Kön ringlar sig som en samlad kropp nerför rulltrappan. 900 personer ska fylla på depåerna, det vankas fika. I våra hjärnor rör sig miljarder tankar på exekutiva funktioner, olika sorters perceptioner och stöd till barn och elever med nedsättning av dylika funktioner. Det bjuds på valnötter till eftermiddagsfika. Den lilla valnöten som i sin utformning är så lik den mänskliga hjärnan. Arrangörerna vill få deltagarnas hjärnor att fungera maximalt under två fullspäckade dagar. Men våra hjärnor fungerar inte på topp. Under sista föreläsningen dag ett, sätts vi på hårda prov. Vi ska nämligen dra oss till minnes information som vi fått för bara några minuter sedan. Det handlar om vem som är Sveriges biståndsminister. Tystnad och förlägna skratt…. Föreläsaren Hanne Uddling, får oss ur balans. Hon vill visa oss hur svårt det är att minnas utan tillräckligt bra strategier och att det är vår uppgift som pedagoger att leverera verktygen. Hon lär oss att Sigtunastiftelsens grundare hette Manfred Björkkvist och att han blev 101 år gammal. Man trodde att han skulle bli enbart 50, eftersom att han bara hade en lunga. Referenser och upphängningspunkter har stor betydelse både för människor inom och utom normen. Hon gav oss detta och därför kommer vi sent att glömma informationen. Vi har ett val, menar hon. Vi kan agera som goda eller mindre goda pedagoger. Alla har svårigheter i vissa lägen, det är än tydligare beskrivet efter dessa dagar. Kraven på spatial förmåga gör sig påmind i kön ner till lunchen, inte stöta till… Hur stort steg kan jag ta för att inte nudda framförvarande fot… ”Jättesvårt för bönor, koncistensen du vet”, … hävdar en dam vid lunchen. Störd taktil perception reflekterar jag, eller brist på skolning. Vi är alla lydiga och följsamma pedagoger, alla utom mannen högst upp på balkong längst till höger. Han valde att sova bort några föreläsningar. Förmodligen låg impulskontroll. Jag inspirerades, kanske lite för mycket av Annika Flenningers utläggning kring olika perceptioner. Skämt åsido, vi bär alla drag av olika diagnoser. När vardagens göromål och krav på organisation gång på gång blir övermäktig kan pedagoger behöva reagera inför barns och elevers svårigheter, det är essensen av några föreläsningar under konferensen. En stor del av vår pedagogvardag går ut på att se till att våra flerspråkiga barn ska lära sig så mycket som möjligt. Vi har sådana krav på dessa barn och på deras pedagoger. Elever bjuds på ett ytterligare skolår, men det står ändå i kontrast till det faktum att många elever, de flesta, behöver tre till fem år för att utveckla ett fungerande skolspråk. Det viktigaste när man ska avgöra om det föreligger en svårighet är att förstaspråket undersöks parallellt. Man måste även undersöka i vilken miljö barnet vistas. I Rosengård finns 120 språk representerade. Det språk barnet hör från tidig ålder är alltså inte två språk, utan ett sammelsurium av ljud och grammatiska konstruktioner. I dessa förhållanden kan vi inte förvänta oss att det svenska språket ska flyta enligt majoritetsprincipen menar föreläsaren Eva Kristina Salameh. Däremot finns det stora fördelar med att hantera olika språk. Salameh nämner i sin föreläsning att dessa barn har bättre fungerande exekutiva funktioner. De blir mer uppmärksamma, har fler kontrollfunktioner i och med att de håller tillbaka ett språk medan det andra talas. De har ofta större flexibilitet vid språkövningar. De vet att olika språk kan ha olika fonologisk form. Språkstörning kan inte avgöras utan tillräcklig kartläggning på modersmålet.

Kartläggningstips fick vi av Elisabeth Lindén som studerat ett material som testar ”svenska som andraspråks”-elevers förmåga vad gäller ordavkodning och läsning på deras eget språk. Hon har utfört en kvalitativ forskningsstudie på hur väl materialet fungerar som kompletterande test till H4 och olika läsförståelsetest på svenska. Resultatet kommer att presenteras 2016. Det krävs, menar hon, att pedagoger samverkar i högre utsträckning med modersmålslärarna som arbetar på skolan. Deras kunskap är viktig och det finns en risk att de blir marginaliserade. En av sakerna jag skulle vilja försöka förbättra i min egen praktik är att få till ett bättre samarbete mellan modersmålslärarna på min skola och våra olika speciallärare. Vår kartläggning av dessa barn saknar just modersmålsperspektivet och vi organiserar oss så att samarbete omöjliggörs. Hjärnforskaren Martin Ingvar avslutade konferensen med några visdomsord ”det är hjärnan som sätter villkoren för pedagogiken”. Läroplanen kan egentligen inte sätta några villkor menar han underförstått. Han säger att vår strävan efter måluppfyllelse på lika tid är absurd. Han vågar nästan inte uttala det av rädsla att förarga de som bestämt vilket tidsperspektiv och vilket innehåll som ska definiera elevers lärande. Han menar också att allt pedagogiskt arbete är en resa där den pedagogiska uppgiften består i att

1: Få ut alla på perrongen.
2: få igen dörren.
3: kolla att alla har biljett.

Han menar att vårt första och viktigaste uppdrag inte är att alla till varje pris ska uppfylla samtliga mål, men att vi ska sträva så långt det är möjligt. Ingvar talar även om att den sociokulturella sammansättningen i klassen är avgörande för hur vi kommer att lyckas med vårt pedagogiska uppdrag som innebär att samtliga är med på tåget.

Konferensen syftade ytligt till att ge oss ytterligare fackkunskaper och att fördjupa vår gemensamma förståelse för ord och begrepps betydelse. Den djupare meningen tycker jag låg i att upptäcka hur svårt det kan vara för oss alla att i olika situationer agera och reagera på ”rätt” sätt. Ur läroplanens perspektiv är det ”rätta” att samtliga elever uppnår målen.

Konferensen hette Grav språkstörning, men kom att omfatta den tredjedel barn som enligt Martin Ingvar, går i grund- och gymnasieskola i Sverige och inte har tillräckligt bra verktyg för att uppnå målen för de olika stadierna. Endast 0,7 % av barn i Sverige sägs ha den grava formen av språkstörning som konferensen inledningsvis avsåg diskutera.

Föreläsningarna som hölls i stora salen på Uppsala konsert och kongress filmades av UR och kan inom kort ses på kunskapskanalen eller på Ur play. Samtliga föreläsares Power Points finns att hämta på SPSM: s hemsida, under kursen ”Grav språkstörning”.

Erika Cervin, speciallärare och förstelärare på Nyhemsskolan i Katrineholm.

Hur får vi fler elever att nå målen i matematik? Det är frågan jag brottats med under hela förra året dels genom PISA-projektet som kommunen deltar i dels även tillsammans med Anahita Sääw, förstelärare på Södra skolan.

Anahita och jag åkte till Eslöv för att hitta lösningen! Eslöv är en kommun som är nästan exakt som Katrineholm, fast i Skåne! Det finns en skillnad till, alltså förutom att den ligger i Skåne… nämligen matematikresultaten! De har väldigt bra resultat i matematik.

När man klev av tåget i Eslöv kändes det som Katrineholm. Runt torget fanns lite affärer och restauranger och gick man ut på kvällen var det relativt tomt… förutom på McDonalds. Ryktet gick dock att McDonalds kanske skulle försvinna.

Nå, vad är det man gör i Eslöv? Vi fann ett par saker som vi vill ta med oss till Katrineholm:

• Ledningen måste ge tydliga direktiv kring hur man vill att lärarna ska arbeta med elever för att få högre måluppfyllelse.
• Vi måste ha ett enkelt system för att följa upp elevernas resultat flera gånger per termin.
• Alla är ansvariga för alla elevers måluppfyllelse.
• Rektorn behöver ha koll och följa upp elevernas utveckling.

På den högstadieskola vi besökte hade eleverna inte egna matematikböcker. Istället arbetade man praktiskt eller i grupp. Eleverna löste uppgifter tillsammans som de sedan redovisade på tavlan. Vem som skulle redovisa slumpades fram i ipaden. Matematikboken styr inte undervisningen utan arbetssättet påminner om vad vi lärt oss genom matematiklyftet. Kommunikation är en central del i undervisningen.

Två gånger per termin utöver betygen får eleverna veta hur det går i respektive ämne genom ett pilsystem. Här får man snabbt en överblick hur det går. Alla pilar på väg nedåt eller rakt fram behöver ses över om vi ska ha höga förväntningar på våra elever. Vi vill ju se att eleverna utvecklas utifrån sin nivå.

När en elev riskerar att inte nå målen sätter rektorn in insatser. På skolan vi besökte var man alltid två matematiklärare på lektionerna. En av lärarna kunde då få i uppgift att arbeta intensivt med en elev under ett par veckor för att få den att komma på rätt spår. Eleven plockades aldrig bort från den ordinarie undervisningen under en hel termin utan endast kortare perioder. Tack vare ”pilsystemet” upptäcks det tidigt om en elev är i behov av stöd.

Anahita och jag har nu presenterat det vi sett för förvaltningen och rektorerna på högstadiet. Vi hoppas nu på att det vi kommit fram till leder till ökad måluppfyllelse även i Katrineholm. För som sagt… det enda som skiljer våra kommuner är att Eslöv ligger i Skåne.

Jippi! Äntligen är vi igång med det projekt som kommer ta en stor del av våra skoldagar under åtta veckor framöver. Jag är glad att jag i våras bestämde mig för att anmäla klass ett och klass fem på Valla skola till detta projekt. Även om jag själv känner mig lite pirrig i magen i dagsläget och inte riktigt vet vilken väg detta projekt ska ta, men det är ju det som är så spännande och utvecklande. Kommer vi fixa att ro detta i land?? Ja, det är klart att vi kommer! Den glädje och entusiasm som fanns hos dessa elever när jag presenterade projektet är obeskrivlig och gör ännu mer att det känns så rätt att vara med på detta. Nu undrar ni säkert, vad det här är för projekt?

Jo, vi ska delta, tillsammans med flera andra klasser i Katrineholms kommun, i Junior FIRST LEGO League och FIRST LEGO League. Vi är fulla av förväntan, både elever och lärare, exakt påvad uppdraget kommer att innehålla när det presenteras. På lördag presenteras det i hela världen. Ja du läste rätt, världen. Detta är nämligen en turnering som arrangeras runt om i världen, i över 80 länder. På måndag kommer vi på skolan att få uppdraget presenterat för oss av Mille från KomTek. Det vi vet är att temat för i år är Sopor och återvinning, men mycket mera vet vi inte just nu. Men snart så, då vet vi och då kommer vi starta igång vårt arbete med full kraft. Vi har startat igång i liten skala genom att ha fått utbildning i legoprogrammering. Det var mycket givande och roligt för alla elever!

Temat har vi känt till under en tid och det känns väldigt aktuellt. Temat är sopor, återvinning och hållbar utveckling. Det är så viktigt att få våra elever medvetna om återvinning och hållbar utveckling. Vad vi alla kan göra för att skapa en värld som kommer gå att leva på för många generationer efter oss.

FIRST LEGO League (FLL) är en spännande och lärorik kunskaps- och tekniktävling för barn och ungdomar (10-16 år). Varje år kommer ett nytt och inspirerande uppdrag med ett samhällsaktuellt tema. I år är temat som jag tidigare skrev Sopor och återvinning. I uppdragen finns inget facitsvar, utan vi kan arbeta fritt genom att använda vår uppfinningsrikedom och kreativitet. FLL-uppdraget är tredelat och kommer utmana våra elever inom forskning, teknik och marknadsföring.

• I forskningsuppgiften ska lagen själva definiera ett problem.
• De ska leta och forska i fakta anknutet till detta och presentera en ny och smart lösning.

• I teknikuppgiften ska lagen bygga en robot och programmera den till att lösa uppgifter på robotbanan.

• I marknadsföringsuppgiften ska lagen arbeta för att andra ska få information om laget och deras projekt.

Junior FIRST LEGO League är till skillnad mot FIRST LEGO League inte en turnering/tävling, utan man är med i en utställning. Vi skaffar oss kunskaper om temat Sopor-återvinning, bygger en LEGO modell och visar upp våra upptäckter på en poster. Det ska bli så kul att se mina ettor ta sig an denna uppgift. Det är en livlig grupp, men fulla av kreativitet!

Det känns så rätt att delta i detta projekt av flera anledningar. Det är aktuellt och nödvändigt för hela vår värld att våra barn och ungdomar blir medvetna om vad de kan göra för att få en bättre värld och en hållbar värld i framtiden.

Det andra är perspektivet att få barn och ungdomar intresserade av naturvetenskap och teknik. Jag tycker att det har blivit mycket bättre i skolorna när det gäller NO- och teknik-undervisningen än tidigare. Bl.a. så har skolor idag möjlighet till material som hjälper till med undervisningen, som t.ex. NTA, Snilleblixtarna, Kemikalendern och Teknikspanarna. Vi i Katrineholm har förmånen att ha ett KomTek som kan erbjuda eleverna spännande teknikundervisning både på skoltid och påfritid.

Vi hoppas att denna förbättrade NO- och teknikundervisning kommer öka elevernas intresse för och kunskap om naturvetenskap och teknik. Målsättningen och ambitionen i Sverige är att svensk forskning och innovationsförmåga ska ligga i internationell toppnivå.

Jag är full av tro att det kommer att fortsätta finnas många elever med stort intresse för naturvetenskap och teknik. Jag möter dessa elever dagligen, som är fulla av engagemang på NO- och tekniklektionerna. Jag hoppas att allt detta engagemang, all denna glädje, uppfinnesrikedom och frågvishet håller i sig i många år för då kommer vi alla gånger ha svensk forskning och innovationsförmåga i internationell toppnivå även i framtiden.

En annan anledning är att vid ett sådant här projekt får eleverna använda olika lärprocesser i större grad än i den vanliga undervisningen. Och det kommer att vara så roligt, bara det är oerhört viktigt. Skolan ska ju vara rolig!

På lördag kl. 13 släpps årets uppdrag och då kommer jag spana in på Hjernekraft.org och läsa om årets uppdrag. Spännande!

Boka in den 7/11 i kalendern, för detta vill du inte missa. Då avslutas projektet med en regional turnering. Lagen samlas för att visa upp sitt arbete och tävla om vilka som har de bästa lösningarna för uppdraget. Det kommer att vara fullt på Safiren i Katrineholm med underbara barn och ungdomar. Hoppas att vi ses där!