Att säga att någon är begåvad, duktig och har lätt för sig visar ny forskning inte är speciellt effektivt.

Doktoranden Alva Appelgren som forskar i klinisk neurovetenskap på Karolinska kan visa att man blir mer motiverad om återkopplingen riktar in sig på själva ansträngningen man har gjort än på någons eventuella egenskaper.

Det kan vara värt att tänka på nu i omdömestider.

Intressant att lyssna på är denna podcast där Alva Appelgren pratar om sin forskning.
Lyssna på Alva Appelgrens podcast.

Under den förra veckan diskuterades resultatet av den senaste PISA-rapporten livligt både på skolor och i medier. I Skolverkets pressmeddelande, ”Ny PISA-studie: Viktigt att tänka till om skoldatorer” (skolverket.se, 2015-09-15) kunde vi läsa att svenska elever låg över OECD-genomsnittet när det gäller att använda it till skolarbete, men att kunskaperna om hur datorerna kan användas som pedagogiska verktyg inte riktigt verkade ha utvecklats i samma takt som tillgången på datorer ökat. Användandet av it i undervisningen har med andra ord inte som man hoppats lyckats bidra till att höja elevernas studieresultat.

Tråkig läsning så klart och man kan undra vilken lösningen är. PISA-rapporten visar att det är de elever som använder internet mer än fyra timmar per dag i skolan som har de lägsta resultaten, inte bara i matematik, utan även i digital matematik och inte bara i läsförståelse, utan även i digital läsförståelse. Vad gör vi då? Kastar ut datorerna? Givetvis inte. Fundera på hur vi använder datorerna och om det vi gör med dem bidrar till att öka elevernas lärande är dock uppenbarligen något PISA-rapporten visar att vi behöver bli betydligt bättre på.

Det första man kan göra är att fråga sig om det man gör på datorn alltid leder till ökad kvalitet. Kanske är det exempelvis inte alltid till hjälp att använda datorn i stället för de gamla analoga hjälpmedlen. Kanske blir det inte automatiskt bättre när man ersätter de fysiska läroböckerna med helt och hållet digitala varianter och kanske kan det vid vissa tillfällen fungera lika bra, ja kanske ännu bättre, att bara lyssna på varandra och muntligt sammanfatta det man hört för en bänkgranne, eller anteckna med papper och penna i stället för att föra anteckningar på datorn, där så mycket annat än just det ordbehandlingsprogram man ska använda pockar på ens uppmärksamhet. Och kanske är all den tid vi lägger på dokumentation och individuell återkoppling via datorerna inte alltid värt det om vi tittar på vad vi får tillbaka – eller inte får tillbaka – i form av ökat lärande hos eleverna? Datorer är inte alltid det bästa valet för allt det vi gör. Men ingen människa vill så klart se en tillbakagång till livet fPd (före Persondatorn) eller till it: s stenålder, vilken på min arbetsplats inföll år 1995, då vi hade datorerna i särskilda, bokningsbara datasalar och där eleverna fick sitta två och två vid datorn eftersom vi inte hade tillgång till en dator per elev om klasserna var stora och där internetuppkopplingen dessutom ägde rum medelst modem. Nej, jag är glad att jag jobbar på en skola med god tillgång till datorer och där vi dessutom har support på plats på skolan, vilket inte heller det var självklart för inte alldeles så länge sedan, då det hette att varje lärare, förutom att vara lärare, även skulle vara sin egen datoradministratör, felsökare och tekniker, för med datorerna skulle ju allt bli så enkelt. Så är det givetvis inte. Nej, med datorer kan man göra mycket både roligt och bra, men för att få det att bli roligt, bra och utvecklande därtill behöver man för det första tid för att hitta de där finurliga tekniska lösningarna, att skapa de där uppgifterna och planera de där lektionerna som med tekniken hjälp bidrar till att lärandet utvecklas. För det andra behöver man också påfyllning när det gäller kunskap om vad man kan göra med tekniken, för om man inte vet vad man kan använda sina verktyg till eller hur man gör för att använda dem, är det svårt använda dem till att bygga något med kvalitet.

I en intervju med Dylan William, publicerad på Skolvärldens webbplats den 3:e september diskuteras skolutveckling i förhållande till tid. Om man vill att lärarna ska göra något nytt och utveckla undervisningen, måste man, säger William, ta bort något av det de göra idag, eftersom ”the teachers’ plates are full” – de jobbar redan maximalt. De som leder skolan behöver ”skapa tid för lärare att lära sig”, säger William. Problemet är dock att om man ska ta bort något för att skapa tid för utveckling, kommer det, poängterar han, att vara en bra sak man plockar bort, eftersom det lärarna gör redan idag syftar till att öka elevernas lärande, och vilken ledare vill ta bort något bra? Men det är just detta, menar William, som krävs av dem som leder skolan, för om man inte tar bort något av det lärarna gör idag, d v s något bra, kommer de aldrig att ha tid att göra något som är ännu bättre, och då kommer ingen skolutveckling att ske. Med andra ord: Om vi inte ger dem som arbetar i skolan tid till att planera och genomföra undervisning och andra aktiviteter som syftar till att öka elevernas lärande, kommer sannolikt inte heller nästa PISA-rapport att vara särskilt munter läsning för Sveriges del.

Utan datorerna skulle min undervisning stanna, och då menar jag inte bara för att all min planering ligger på datorn och för att det är där jag exempelvis även sköter närvaroregistrering och för in elevresultat. Veckan har bara börjat, men de elever jag hunnit träffa hittills har redan hunnit med att använda datorn en hel del bara i mina kurser. En grupp har jobbat med självrättande läsförståelseuppgifter via datorn, där de fått omedelbar återkoppling via datorn på huruvida de svarat rätt eller inte, och jag får fram varje individs resultat med hjälp av några knapptryck i stället för att jag behöver samla in dem manuellt. En annan grupp har tittat på film via datorn, en film som de sedan diskuterat och analyserat och gjort minnesanteckningar till med hjälp av datorn. En tredje grupp har letat fakta till muntliga redovisningar i engelska med hjälp av sina datorer, slagit upp och lyssnat på uttal av ord på samma datorer och därefter spelat in sina redovisningar och skickat in dem till mig, även detta via datorn. I ytterligare en grupp har eleverna tittat på och diskuterat den mycket gripande ”We Walk Together: A Syrian Family’s Journey to the Heart of Europe” som har strömmat rakt in i klassrummet från datorn via theguardian.com. Jag förstår ärligt talat inte hur jag klarade mig utan detta fantastiska hjälpmedel när jag började arbeta som lärare en gång i tiden.

Med hjälp av datorerna ökar möjligheten att skapa variation, bredd och kvalitet i undervisningen, både vad gäller form och innehåll. Med hjälp av datorerna finns också mängder av kompensatoriska hjälpmedel tillgängliga för eleverna på ett helt annat sätt än de gjorde innan vi började använda datorerna i undervisningen och med hjälp av datorerna ökar dessutom möjligheterna att samla in material, dokumentera och ge återkoppling. Men mycket tid framför datorn ökar inte automatiskt resultaten, har PISA-rapporten visat, och hur vi använder våra datorer för att förbättra våra resultat och hur vi även undviker att få datorerna att sluka allt mer av vår tid utan att kvaliteten ökar, kanske till och med sluka så mycket tid att vi till slut inte orkar utveckla något lärande överhuvudtaget, det är frågor vi får fortsätta att hitta svar på.

Nu! Äntligen är klassammansättningarna i åk 1 färdiga. Det har gått en månad sedan skolstart och det har varit många turer runt klasserna. Några kommer till, några försvinner till andra program. Det är fantastiskt roligt att så många elever vill gå Vård- och omsorgsprogrammet, nästan 60 stycken ettor.

Jag arbetar som speciallärare på Ellwynska skolan och är förstelärare med inriktning mot det specialpedagogiska området vilket innebär att jag ansvarar för att ge eleverna det stöd de är berättigade till.

När eleverna kommer till gymnasiet har de flesta många års skolerfarenhet, en grund är lagd och nu ska byggandet påbörjas som ska utmynna i en yrkesexamen.

Mitt arbete under den här månaden har i första hand bestått i att läsa överlämningar från tidigare skolor, besök på tidigare skolor, föräldrasamtal samt det allra roligaste och viktigaste – individuella samtal med varje ny elev.

Samtalen är en viktig byggsten. Att skapa relationer med eleverna. Ta emot information där de beskriver sina upplevelser från tidigare skolår, många har haft det jobbigt och ser fram emot att få en nystart. Olikheterna är påfallande många men de har en sak gemensamt – de vill lyckas med sina studier!

Syftet med mina samtal är att få en bild av hur eleven ser på sin studiesituation, vad har fungerat tidigare, vad kan jag hjälpa till med, framtidsplaner m.m.

Det kommer fram många kloka tankar och hos många elever en imponerande självinsikt och målmedvetenhet.

Många forskare har uppmärksammat betydelsen av relationen mellan lärare och elev (exempelvis Aspelin & Persson 2011, Frelin 2010).

Även Skolverket lyfter frågan i några av sina rapporter (2005, 2006) där det konstateras att en förtroendefull och nära relation mellan lärare och elev möjliggör att elever bättre kan uppnå sina mål samt att goda relationer kan ha en avgörande betydelse när det gäller skolframgångar för de minst motiverade eleverna.

Smekmånaden är över, nu börjar arbetet!

Ett krävande, utmanande och roligt arbete väntar.

En bra text/ett bra tal behöver fokus försöker jag tala om för mina elever. Det gäller alltså att försöka skala bort allt det där som deckarförfattare kallar för ”fluff”. För att hjälpa dem på traven kan jag tipsa om att skriva rubriken som en fråga. Då riskerar man mindre att tappa fokus och glömmer inte bort vad man håller på med. Eller, som jag lärde mig på en Qualisutbildning för ganska många år sedan, det handlar om de tre F:n: FokusFörFan!

Jag har flyttat ut på landet i sommar, det är ovant att åka bil en lite längre sträcka till jobbet, men helt underbart att titta ut över sjön på mornarna. Just den här morgonen skulle jag ha min Svenska som andraspråk-grupp för första gången – och just den här morgonen var inte de tre F:n riktigt med mig. Jag glömde min jobbväska hemma på landet…

Bara att sätta sig i bilen alltså och köra tillbaka och jag berättar inte i vilken hastighet ifall fel person läser detta. Tillbaka i preciiis rätt tid, kastar mig in i klassrummet och börjar berätta om mig själv och ämnet.

Flytten…bla…bla….hästen… bla…bla…..läsning…..bla….bla….betygskriterier…bla….bla. Sådär höll jag på en ganska lång stund. Det är alltid lite spänt att träffa elever för första gången och jag noterade i bakhuvudet hur en del satt och såg lite frågande ut. Av den anledningen tog jag i lite extra med ”fluffet” för att de inte skulle känna sig osäkra. Till slut var det en pojke längst bak som markerade att han ville ha ordet. Högt och klart ställde han en avgörande fråga som fick mig att skratta så jag grät och inse att jag inte levde som jag lärde.

Han frågade ”Vad heter du?”

Jag har haft förmånen att få leda värdegrundsarbetet på Duveholmsgymnasiet i ett år vilket har varit ett mycket inspirerande och roligt uppdrag. Eftersom arbetet skulle fortgå vid nio tillfällen under läsåret var min tanke att träffarna skulle bli så varierande så möjligt för de cirka 60 deltagarna i personalen. Några av målen med utbildningen var att utbilda, informera och göra personalen delaktiga i värdegrundsarbetet på skolan för att sedan ”koppla på eleverna” höstterminen 2015. Jag vill lägga till att många lärare redan arbetar aktivt med värdegrundsfrågor i klassrummen. Innehållsmässigt försöktejag att planera så att teoretiska och praktiska övningar varvades med reflektion och diskussion. I och med att likabehandlings- och värdegrundsarbete många gånger går hand i hand måste skolans likabehandlingsarbete vara tydligt för att fungera.

Enligt Skolverket kan likabehandlingsarbete delas upp i främjande, förebyggande och åtgärdande arbete där det främjande arbetet syftar till att respekten för alla människors lika värde förankras. Likabehandlingsarbetet ska bidra till en skolmiljö där alla elever kan utvecklas och känner sig trygga (skolverket.se). Utifrån DO:s Lika rättigheter i skolan (DO 2012) kan man beskriva en skolas likabehandlingsarbete som ett hjul med följande delar: utvärdera, främja, kartlägg, förebygg och åtgärda. Hjulet utgår från centrum, dvs. skolpersonal, elever och föräldrar/vårdnadshavare. Jag valde att beskriva vår skolas värdegrundsarbete med hjälp av Hjulet som grundmodell för att på så sätt kunna lyfta fram själva processen med värdegrunden som ska fortgå på skolan. Under utbildningen arbetade vi bland annat med att tydliggöra olika värdegrundsbegrepp, diskrimineringsgrunderna och vad skolans värdegrund står för i teori och praktik. Deltagarna delades in i åtta tvärgrupper vilka fick som första uppgift att diskutera innebörden av begreppen ”värdegrund” och ”värdeord”. Under kursen samtalade vi också om mycket annat, bl.a. vad normer är och vi vände på perspektiven.

Eftersom jag ”brinner för” värdegrundsarbete var det inte svårt att tacka ja till att jobba med detta och jag fortsätter gärna att jobba vidare med värdegrundsarbete. I höst kommer jag också att arbete med det uppdrag jag från början sökte och fick som förstelärare, nämligen svenska som andraspråksfrågor.

Vänliga hälsningar Marie

Så var det dags igen: ny termin, nya kolleger och nästa vecka även massor av nya elever. Ett antal gamla kolleger på det, förhoppningsvis dock med nya idéer, och sist men inte minst våra gamla elever – nu dock i skepnad av alldeles nyblivna tvåor och treor. En nytt läsår har startat! En stor del av det vi arbetar med den första veckan handlar av naturliga skäl om att blicka framåt och fundera på hur vi ska ta hand om våra nya ettor på bästa sätt. Mycket handlar om det rent praktiska: Vem ska vara mentor för vem, var ska eleverna ha sina hemklassrum och skåp, vem tar hand om introduktionen i studieteknik och vem fotograferar de nya eleverna så att vi kan lära oss deras namn så fort som möjligt? Trivialt kanske, men nog så viktigt för att introduktionsdagarna ska flyta på och för att eleverna ska känna sig välkomna och få en bra start på sina studier på gymnasiet.

Förutom att blicka framåt mot det nya har vi använt vi en del av terminsstarten åt att titta bakåt. Allt det vi gjorde bra förra terminen vill vi så klart fortsätta arbeta med och gärna få att fungera ännu lite bättre och det som inte gick så bra vill vi lyckas bättre med nu i höst. Hur får vi till exempel vårt ekonomiråd att fortsätta vara en drivande motor på programmet och hur vidareutvecklar vi det arbete med studieteknik vi började systematisera förra läsåret så att vi hjälper våra elever att hitta strategier för att bygga kunskap och minimera stress på ett så effektivt sätt som möjligt? Och den fortbildning vi tagit del i och som vi jobbat med att konkretisera under de föregående terminerna, hur går vi vidare där?

Synligt lärande var en av de saker vi arbetade med under förra året och man skulle kunna säga att våra introduktionsdagar knyter an till det synliga lärandet, eftersom de är till för att ge våra nya elever en trygg start på gymnasiet, och en tryggt och positiv klassrumsmiljö ju är en av de saker John Hattie tar upp som grundläggande för att effektivt lärande ska kunna äga rum. Man skulle också säga att eftersom synligt lärande även handlar om att synliggöra målen med lärandet och att ge eleverna återkoppling på hur de ligger till i förhållande till dessa kommer vi per automatik att fortsätta arbeta med synligt lärande så fort vi loggar in på vår lärplattform, Lärknuten, och börjar skapa aktiviteter och kommunicera med våra elever där. Hur aktiviteterna ska se ut för att alla som använder plattformen ska kunna förstå och använda sig av informationen på bästa sätt är dock fortfarande en öppen fråga och något vi diskuterat både i arbetslaget och i den särskilda gymnasieövergripande arbetsgrupp som bildades förra läsåret och som har utveckling av Lärknuten som sitt speciella fokus. Hur mycket information ska vi lägga ut, när ska vi lägga ut den och i vilken form ska den presenteras för att plattformen ska bli ett så effektivt stöd för lärande som möjligt? Det är några av de frågor vi kommer att jobba vidare med under hösten.

Eftersom synligt lärande handlar om tydliggörande och återkoppling handlar det också om formativ bedömning. Formativ bedömning, eller bedömning för lärande, som det också kallas, är även det något som vi fortbildade oss i och arbetade med under föregående läsår. Hur går vi vidare där? Vi har diskuterat om inte Skolverkets kompetensutvecklingsmaterial ”Sju timmar om” skulle kunna vara till hjälp i detta arbete. Ett av fortbildningspaketen i denna serie heter ”Klassrumskommunikation” (läs mer här) och handlar bland annat om hur man kan jobba med digitala responsverktyg för att få fler elever aktiva i klassrumsarbetet. Materialet är både tydligt och lättillgängligt och bygger dessutom på kollegialt lärande och learning by doing och skulle sannolikt kunna vara till stor hjälp för att utveckla arbetslagets kompetens, under förutsättning att vi lyckas få in det i höstens schema på lämpliga tider när alla är disponibla.

Samtidigt som vi diskuterade hur vi går vidare med de utvecklingsprojekt vi redan påbörjat fick vi veta att delar av vår mötestid under hösten kommer att ägnas åt en skolövergripande kompetensutvecklingsinsats med olika spår och vars innehåll vi kommer att få vara med att ha önskemål om. Vi har därför även använt en del tid den första veckan åt att fundera på hur vi kan få den nya fortbildningsinsatsen att haka fast i sådant som vi redan jobbar med så att vi får möjlighet att knyta i hop alla fortbildningstrådar på bästa sätt och säkerställa att insatsen bidrar till att vi kan skapa sammanhang och meningsfullhet istället för diskontinuitet och förvirring. Det finns så mycket intressant att lära sig mer om och så mycket spännande man vill testa, men tiden är begränsad och vi kan inte heller bara kasta oss över allt nytt och glömma det gamla. Vill vi bygga en framgångsrik utbildning måste vi även lära oss att sovra i flödet och se till att vi följer upp och utvecklar det vi har påbörjat samt se till att vi har en tydlig linje i det vi gör och försäkra oss om att arbetslaget har en gemensam målbild, att vi är ense om hur vi jobbar på ekonomiprogrammet och varför vi gör det.

I våras blev Lindengymnasiet utsedd till årets UF-skola i Södermanland. Detta är vi så klart stolta över, men känner ändå att vi behöver fortsätta vässa våra kunskaper om företagande och entreprenöriellt lärande. I detta ingår att vi hjälper eleverna att utveckla sina entreprenöriella förmågor, som till exempel sitt mod, och att vi även hjälper dem att minska rädslan för att göra misstag, så att de i stället kan se misslyckanden som ett steg på vägen mot att lära något nytt. Detta har dock visat sig vara betydligt lättare sagt än gjort, så där återstår mycket att göra. Vi är ju själva inte mer än människor och vet vi också att det faktiskt inte alltid så lätt att våga prova på det som man inte tror att man kommer att klara av, och vem gillar för övrigt egentligen att göra fel?

Vi har också planerat för en fortbildningsinsats för lärare på programmet om konceptet Diplomerad Gymnasieekonom och den tror vi kommer att vara till hjälp även när vi fortsätter att arbeta med entreprenöriellt lärande under läsåret. Men det finns mer att göra, inte bara i våra kurser och på våra lektioner utan även allmänt i vårt möte med eleverna. Under sommaren har jag haft tillfälle att läsa en del. En av de böcker jag läst och som jag vet att en hel del andra lärare runt om i landet också passat på att ta del av under sommaren är boken Mindset: Du blir vad du tänker av Carol S. Dweck (Natur & Kultur, 2015). Den handlar i stora drag om hur många av oss – vuxna som barn, lärare som elever – tenderar att se begåvning som någonting medfött och framgång som ett resultat av medfödda egenskaper snarare än resultatet av hårt arbete. Dweck skriver även om vad vi kan göra för att ändra vårt tänkesätt så att vi eftersträvar det hon kallar för ett dynamiskt mindset. Personer med ett dynamiskt mindset har, enligt Dweck inställningen att det inte är talang utan övning som ger färdighet, att man alltid kan bli bättre och lära sig mer, både om sådant man redan kan och sådant man inte kan, att framgång inte behöver handla om att vinna utan lika gärna om att lära sig något nytt samt att motgångar både kan vara lärorika och motiverande eftersom de sporrar en att hitta nya angreppssätt och fortsätta utvecklas^. Intressant i sammanhanget är att Dweck tar upp beröm och kopplar det till hur vi ser på oss själva och hur vi tar oss an de motgångar vi möter. Får vi beröm för de vi är i stället för det vi gör, så att vi till exempel får höra hur smarta och begåvade vi är i stället för att få beröm för hur bra vi arbetat med en uppgift, riskerar vi att utveckla det Dweck kallar ett statiskt mindset, vilket kan göra att vi tror att det är vi som personer som är misslyckade när vi möter motgångar, eftersom smarta och begåvade personer ju inte misslyckas med det de gör. Ett statiskt mindset riskerar också enligt Dweck att leda till att vi stagnerar i utvecklingen eftersom vi blir rädda för att ta oss an utmanande uppgifter och ger upp när något blir för svårt. Själv är jag ganska förtjust i att ge beröm och kommer efter att ha läst en här boken att fundera en hel del i framtiden både på hur jag berömmer mina egna barn och mina elever. Det är viktigt vilken typ av återkoppling vi ger till de personer vi vill hjälpa att växa så att de förstår att de genom hårt arbete inte bara kan nå långt utan till och med längre än de som har talang men inte vill utvecklas.

Jag hittade en bild på nätet som jag tycker passar perfekt in när man pratar lärande, nämligen ”The Iceberg Illusion” av Sylvia Duckworth. När vi betraktar en person som lyckas bra med något är det precis som Duckworths bild nedan visar lätt att förledas att tro att framgången kom av sig självt och var enkel att nå, eftersom vi kanske enbart ser toppen av isberget, framgången, men inte allt det som ligger bakom framgången, det som döljer sig under ytan, det vill säga allt arbete personen lade ned och alla de motgångar hen övervann innan hen slutligen nådde toppen:

Bild: ”The Iceberg Illusion” av Sylvia Duckworh . Licens: Creative Commons, BY .

När jag tänker efter undrar jag om det inte är just den där toppen av isberget även våra nya elever ser när vi träffar dem på måndag. Där står vi och välkomnar dem till Lindengymnasiet, ett gäng gamla och lite mindre gamla stötar, och vi pratar utan ansträngning om sådant vi är riktigt duktiga på, men att det krävdes både en stor del av planeringsveckan och den samlade erfarenheten vi hade med oss i bagaget efter ett antal år som undervisande lärare att värka fram planeringen för introduktionsdagarna, det kommer nog antagligen inte att märkas alls. Och även om det märktes skulle eleverna sannolikt inte bry sig, vilket är precis som det ska, för de har helt andra saker i tankarna när de äntrar sin nya, spännande bana som elever på gymnasiet, en plats där vi som arbetar ska försöka göra vårt bästa för att hjälpa dem att växa och blomstra och se till att de får med sig en välavvägd blandning av både gammal och ny kunskap så att de på bästa sätt är förberedda för framtiden.

Nu börjar jag skriva. Och jag börjar skriva på min ”nya” dator vars inälvor jag opererade in i går under stor vånda. Hela dagen bestod av val. ”Fortsätt”? ”Avbryt”?   Till slut kände jag starkt för att anklaga datorn för att smita från sitt eget ansvar och helt sakna förmåga till självständiga beslut. Allting skulle liksom vara någon annans (mitt!) fel. När en tangent bara vägrade att bli ett snabel a och istället blev ett trotsigt litet TM var det mitt fel. När mina bilder helt plötsligt hade reducerats i antal från 255 till 10 så var det också mitt fel. Den där förbaskade maskinen kunde inte fatta ett enda eget beslut!!!!

Samtidigt är det ju hemskt bekvämt att vara dator. Jag menar; allt kan ju skyllas på någon annan. Ingen skulle ju komma på tanken att själva datorn skulle ha ställt in sig själv fel – och om det nu skulle vara fallet, så är det banne mig mitt jobb att rätta till felet. Är det så att jag inte fattar vad som är problemet måste jag gå ner till Claes (IT-ansvarig på skolan). Det gör jag säkert 15 gånger denna eftermiddag. Mitt ansikte är rött och svettigt, medan datorn ser oförskämt pigg och oberörd ut.

Sedan tänker jag på den definition av framgång som jag brukar gilla. ”Framgång är när man med ansträngning lyckas”
Kicki – datorn 1-0!!!
Där fick du! Men om nu datorn hade varit en elev, vad hade då hen fått ut av det?? Hade eleven fått uppleva framgång, eller hade hen bara suttit stilla och tagit emot resultatet av ansträngningarna? Hur går det då med människovärdet? Kan man säga att allting är någon annans fel och fortfarande hävda sin rätt som människa? Tack och lov är det ju inte så många som liksom datorer frånsäger sig allt ansvar, men rättigheter och skyldigheter är hårt kopplade till begreppet ansvar. Det är det min dator inte har fattat!!

”Vill du installera hösttermin 20.15 ?”
”Påminn mig senare”