Nu börjar jag skriva. Och jag börjar skriva på min ”nya” dator vars inälvor jag opererade in i går under stor vånda. Hela dagen bestod av val. ”Fortsätt”? ”Avbryt”?   Till slut kände jag starkt för att anklaga datorn för att smita från sitt eget ansvar och helt sakna förmåga till självständiga beslut. Allting skulle liksom vara någon annans (mitt!) fel. När en tangent bara vägrade att bli ett snabel a och istället blev ett trotsigt litet TM var det mitt fel. När mina bilder helt plötsligt hade reducerats i antal från 255 till 10 så var det också mitt fel. Den där förbaskade maskinen kunde inte fatta ett enda eget beslut!!!!

Samtidigt är det ju hemskt bekvämt att vara dator. Jag menar; allt kan ju skyllas på någon annan. Ingen skulle ju komma på tanken att själva datorn skulle ha ställt in sig själv fel – och om det nu skulle vara fallet, så är det banne mig mitt jobb att rätta till felet. Är det så att jag inte fattar vad som är problemet måste jag gå ner till Claes (IT-ansvarig på skolan). Det gör jag säkert 15 gånger denna eftermiddag. Mitt ansikte är rött och svettigt, medan datorn ser oförskämt pigg och oberörd ut.

Sedan tänker jag på den definition av framgång som jag brukar gilla. ”Framgång är när man med ansträngning lyckas”
Kicki – datorn 1-0!!!
Där fick du! Men om nu datorn hade varit en elev, vad hade då hen fått ut av det?? Hade eleven fått uppleva framgång, eller hade hen bara suttit stilla och tagit emot resultatet av ansträngningarna? Hur går det då med människovärdet? Kan man säga att allting är någon annans fel och fortfarande hävda sin rätt som människa? Tack och lov är det ju inte så många som liksom datorer frånsäger sig allt ansvar, men rättigheter och skyldigheter är hårt kopplade till begreppet ansvar. Det är det min dator inte har fattat!!

”Vill du installera hösttermin 20.15 ?”
”Påminn mig senare”