En bra text/ett bra tal behöver fokus försöker jag tala om för mina elever. Det gäller alltså att försöka skala bort allt det där som deckarförfattare kallar för ”fluff”. För att hjälpa dem på traven kan jag tipsa om att skriva rubriken som en fråga. Då riskerar man mindre att tappa fokus och glömmer inte bort vad man håller på med. Eller, som jag lärde mig på en Qualisutbildning för ganska många år sedan, det handlar om de tre F:n: FokusFörFan!
Jag har flyttat ut på landet i sommar, det är ovant att åka bil en lite längre sträcka till jobbet, men helt underbart att titta ut över sjön på mornarna. Just den här morgonen skulle jag ha min Svenska som andraspråk-grupp för första gången – och just den här morgonen var inte de tre F:n riktigt med mig. Jag glömde min jobbväska hemma på landet…
Bara att sätta sig i bilen alltså och köra tillbaka och jag berättar inte i vilken hastighet ifall fel person läser detta. Tillbaka i preciiis rätt tid, kastar mig in i klassrummet och börjar berätta om mig själv och ämnet.
Flytten…bla…bla….hästen… bla…bla…..läsning…..bla….bla….betygskriterier…bla….bla. Sådär höll jag på en ganska lång stund. Det är alltid lite spänt att träffa elever för första gången och jag noterade i bakhuvudet hur en del satt och såg lite frågande ut. Av den anledningen tog jag i lite extra med ”fluffet” för att de inte skulle känna sig osäkra. Till slut var det en pojke längst bak som markerade att han ville ha ordet. Högt och klart ställde han en avgörande fråga som fick mig att skratta så jag grät och inse att jag inte levde som jag lärde.
Nu börjar jag skriva. Och jag börjar skriva på min ”nya” dator vars inälvor jag opererade in i går under stor vånda. Hela dagen bestod av val. ”Fortsätt”? ”Avbryt”? Till slut kände jag starkt för att anklaga datorn för att smita från sitt eget ansvar och helt sakna förmåga till självständiga beslut. Allting skulle liksom vara någon annans (mitt!) fel. När en tangent bara vägrade att bli ett snabel a och istället blev ett trotsigt litet TM var det mitt fel. När mina bilder helt plötsligt hade reducerats i antal från 255 till 10 så var det också mitt fel. Den där förbaskade maskinen kunde inte fatta ett enda eget beslut!!!!
Samtidigt är det ju hemskt bekvämt att vara dator. Jag menar; allt kan ju skyllas på någon annan. Ingen skulle ju komma på tanken att själva datorn skulle ha ställt in sig själv fel – och om det nu skulle vara fallet, så är det banne mig mitt jobb att rätta till felet. Är det så att jag inte fattar vad som är problemet måste jag gå ner till Claes (IT-ansvarig på skolan). Det gör jag säkert 15 gånger denna eftermiddag. Mitt ansikte är rött och svettigt, medan datorn ser oförskämt pigg och oberörd ut.
Sedan tänker jag på den definition av framgång som jag brukar gilla. ”Framgång är när man med ansträngning lyckas”
Kicki – datorn 1-0!!!
Där fick du! Men om nu datorn hade varit en elev, vad hade då hen fått ut av det?? Hade eleven fått uppleva framgång, eller hade hen bara suttit stilla och tagit emot resultatet av ansträngningarna? Hur går det då med människovärdet? Kan man säga att allting är någon annans fel och fortfarande hävda sin rätt som människa? Tack och lov är det ju inte så många som liksom datorer frånsäger sig allt ansvar, men rättigheter och skyldigheter är hårt kopplade till begreppet ansvar. Det är det min dator inte har fattat!!
”Vill du installera hösttermin 20.15 ?”
”Påminn mig senare”