Så var det dags igen: ny termin, nya kolleger och nästa vecka även massor av nya elever. Ett antal gamla kolleger på det, förhoppningsvis dock med nya idéer, och sist men inte minst våra gamla elever – nu dock i skepnad av alldeles nyblivna tvåor och treor. En nytt läsår har startat! En stor del av det vi arbetar med den första veckan handlar av naturliga skäl om att blicka framåt och fundera på hur vi ska ta hand om våra nya ettor på bästa sätt. Mycket handlar om det rent praktiska: Vem ska vara mentor för vem, var ska eleverna ha sina hemklassrum och skåp, vem tar hand om introduktionen i studieteknik och vem fotograferar de nya eleverna så att vi kan lära oss deras namn så fort som möjligt? Trivialt kanske, men nog så viktigt för att introduktionsdagarna ska flyta på och för att eleverna ska känna sig välkomna och få en bra start på sina studier på gymnasiet.

Förutom att blicka framåt mot det nya har vi använt vi en del av terminsstarten åt att titta bakåt. Allt det vi gjorde bra förra terminen vill vi så klart fortsätta arbeta med och gärna få att fungera ännu lite bättre och det som inte gick så bra vill vi lyckas bättre med nu i höst. Hur får vi till exempel vårt ekonomiråd att fortsätta vara en drivande motor på programmet och hur vidareutvecklar vi det arbete med studieteknik vi började systematisera förra läsåret så att vi hjälper våra elever att hitta strategier för att bygga kunskap och minimera stress på ett så effektivt sätt som möjligt? Och den fortbildning vi tagit del i och som vi jobbat med att konkretisera under de föregående terminerna, hur går vi vidare där?

Synligt lärande var en av de saker vi arbetade med under förra året och man skulle kunna säga att våra introduktionsdagar knyter an till det synliga lärandet, eftersom de är till för att ge våra nya elever en trygg start på gymnasiet, och en tryggt och positiv klassrumsmiljö ju är en av de saker John Hattie tar upp som grundläggande för att effektivt lärande ska kunna äga rum. Man skulle också säga att eftersom synligt lärande även handlar om att synliggöra målen med lärandet och att ge eleverna återkoppling på hur de ligger till i förhållande till dessa kommer vi per automatik att fortsätta arbeta med synligt lärande så fort vi loggar in på vår lärplattform, Lärknuten, och börjar skapa aktiviteter och kommunicera med våra elever där. Hur aktiviteterna ska se ut för att alla som använder plattformen ska kunna förstå och använda sig av informationen på bästa sätt är dock fortfarande en öppen fråga och något vi diskuterat både i arbetslaget och i den särskilda gymnasieövergripande arbetsgrupp som bildades förra läsåret och som har utveckling av Lärknuten som sitt speciella fokus. Hur mycket information ska vi lägga ut, när ska vi lägga ut den och i vilken form ska den presenteras för att plattformen ska bli ett så effektivt stöd för lärande som möjligt? Det är några av de frågor vi kommer att jobba vidare med under hösten.

Eftersom synligt lärande handlar om tydliggörande och återkoppling handlar det också om formativ bedömning. Formativ bedömning, eller bedömning för lärande, som det också kallas, är även det något som vi fortbildade oss i och arbetade med under föregående läsår. Hur går vi vidare där? Vi har diskuterat om inte Skolverkets kompetensutvecklingsmaterial ”Sju timmar om” skulle kunna vara till hjälp i detta arbete. Ett av fortbildningspaketen i denna serie heter ”Klassrumskommunikation” (läs mer här) och handlar bland annat om hur man kan jobba med digitala responsverktyg för att få fler elever aktiva i klassrumsarbetet. Materialet är både tydligt och lättillgängligt och bygger dessutom på kollegialt lärande och learning by doing och skulle sannolikt kunna vara till stor hjälp för att utveckla arbetslagets kompetens, under förutsättning att vi lyckas få in det i höstens schema på lämpliga tider när alla är disponibla.

Samtidigt som vi diskuterade hur vi går vidare med de utvecklingsprojekt vi redan påbörjat fick vi veta att delar av vår mötestid under hösten kommer att ägnas åt en skolövergripande kompetensutvecklingsinsats med olika spår och vars innehåll vi kommer att få vara med att ha önskemål om. Vi har därför även använt en del tid den första veckan åt att fundera på hur vi kan få den nya fortbildningsinsatsen att haka fast i sådant som vi redan jobbar med så att vi får möjlighet att knyta i hop alla fortbildningstrådar på bästa sätt och säkerställa att insatsen bidrar till att vi kan skapa sammanhang och meningsfullhet istället för diskontinuitet och förvirring. Det finns så mycket intressant att lära sig mer om och så mycket spännande man vill testa, men tiden är begränsad och vi kan inte heller bara kasta oss över allt nytt och glömma det gamla. Vill vi bygga en framgångsrik utbildning måste vi även lära oss att sovra i flödet och se till att vi följer upp och utvecklar det vi har påbörjat samt se till att vi har en tydlig linje i det vi gör och försäkra oss om att arbetslaget har en gemensam målbild, att vi är ense om hur vi jobbar på ekonomiprogrammet och varför vi gör det.

I våras blev Lindengymnasiet utsedd till årets UF-skola i Södermanland. Detta är vi så klart stolta över, men känner ändå att vi behöver fortsätta vässa våra kunskaper om företagande och entreprenöriellt lärande. I detta ingår att vi hjälper eleverna att utveckla sina entreprenöriella förmågor, som till exempel sitt mod, och att vi även hjälper dem att minska rädslan för att göra misstag, så att de i stället kan se misslyckanden som ett steg på vägen mot att lära något nytt. Detta har dock visat sig vara betydligt lättare sagt än gjort, så där återstår mycket att göra. Vi är ju själva inte mer än människor och vet vi också att det faktiskt inte alltid så lätt att våga prova på det som man inte tror att man kommer att klara av, och vem gillar för övrigt egentligen att göra fel?

Vi har också planerat för en fortbildningsinsats för lärare på programmet om konceptet Diplomerad Gymnasieekonom och den tror vi kommer att vara till hjälp även när vi fortsätter att arbeta med entreprenöriellt lärande under läsåret. Men det finns mer att göra, inte bara i våra kurser och på våra lektioner utan även allmänt i vårt möte med eleverna. Under sommaren har jag haft tillfälle att läsa en del. En av de böcker jag läst och som jag vet att en hel del andra lärare runt om i landet också passat på att ta del av under sommaren är boken Mindset: Du blir vad du tänker av Carol S. Dweck (Natur & Kultur, 2015). Den handlar i stora drag om hur många av oss – vuxna som barn, lärare som elever – tenderar att se begåvning som någonting medfött och framgång som ett resultat av medfödda egenskaper snarare än resultatet av hårt arbete. Dweck skriver även om vad vi kan göra för att ändra vårt tänkesätt så att vi eftersträvar det hon kallar för ett dynamiskt mindset. Personer med ett dynamiskt mindset har, enligt Dweck inställningen att det inte är talang utan övning som ger färdighet, att man alltid kan bli bättre och lära sig mer, både om sådant man redan kan och sådant man inte kan, att framgång inte behöver handla om att vinna utan lika gärna om att lära sig något nytt samt att motgångar både kan vara lärorika och motiverande eftersom de sporrar en att hitta nya angreppssätt och fortsätta utvecklas^. Intressant i sammanhanget är att Dweck tar upp beröm och kopplar det till hur vi ser på oss själva och hur vi tar oss an de motgångar vi möter. Får vi beröm för de vi är i stället för det vi gör, så att vi till exempel får höra hur smarta och begåvade vi är i stället för att få beröm för hur bra vi arbetat med en uppgift, riskerar vi att utveckla det Dweck kallar ett statiskt mindset, vilket kan göra att vi tror att det är vi som personer som är misslyckade när vi möter motgångar, eftersom smarta och begåvade personer ju inte misslyckas med det de gör. Ett statiskt mindset riskerar också enligt Dweck att leda till att vi stagnerar i utvecklingen eftersom vi blir rädda för att ta oss an utmanande uppgifter och ger upp när något blir för svårt. Själv är jag ganska förtjust i att ge beröm och kommer efter att ha läst en här boken att fundera en hel del i framtiden både på hur jag berömmer mina egna barn och mina elever. Det är viktigt vilken typ av återkoppling vi ger till de personer vi vill hjälpa att växa så att de förstår att de genom hårt arbete inte bara kan nå långt utan till och med längre än de som har talang men inte vill utvecklas.

Jag hittade en bild på nätet som jag tycker passar perfekt in när man pratar lärande, nämligen ”The Iceberg Illusion” av Sylvia Duckworth. När vi betraktar en person som lyckas bra med något är det precis som Duckworths bild nedan visar lätt att förledas att tro att framgången kom av sig självt och var enkel att nå, eftersom vi kanske enbart ser toppen av isberget, framgången, men inte allt det som ligger bakom framgången, det som döljer sig under ytan, det vill säga allt arbete personen lade ned och alla de motgångar hen övervann innan hen slutligen nådde toppen:

Bild: ”The Iceberg Illusion” av Sylvia Duckworh . Licens: Creative Commons, BY .

När jag tänker efter undrar jag om det inte är just den där toppen av isberget även våra nya elever ser när vi träffar dem på måndag. Där står vi och välkomnar dem till Lindengymnasiet, ett gäng gamla och lite mindre gamla stötar, och vi pratar utan ansträngning om sådant vi är riktigt duktiga på, men att det krävdes både en stor del av planeringsveckan och den samlade erfarenheten vi hade med oss i bagaget efter ett antal år som undervisande lärare att värka fram planeringen för introduktionsdagarna, det kommer nog antagligen inte att märkas alls. Och även om det märktes skulle eleverna sannolikt inte bry sig, vilket är precis som det ska, för de har helt andra saker i tankarna när de äntrar sin nya, spännande bana som elever på gymnasiet, en plats där vi som arbetar ska försöka göra vårt bästa för att hjälpa dem att växa och blomstra och se till att de får med sig en välavvägd blandning av både gammal och ny kunskap så att de på bästa sätt är förberedda för framtiden.