Jag arbetar som lärare i en kommungemensam grupp för elever i år 1 – 6. Det är en grupp som är anpassad för elever med NPF (neuropsykiska funktionshinder). Anpassad både vad gäller lokaler, pedagogik, elevgrupp, personal och resurskompetens. Eleverna arbetar antingen i små grupper eller individuellt.

Ibland händer det att jag som lärare och som förstelärare i specialpedagogiska metoder inkluderade i klassrumsundervisningen, får försvara vår verksamhet. Att jag både i media och när jag möter kollegor ställs inför ett ifrågasättande tätt följt av åsikten att alla elever ska/kan inkluderas i den ordinarie skolverksamheten. Hur detta ska göras finns det lika många metoder som åsikter om. Lämnar det därhän.

Jag tänker att inkludering som princip är högst önskvärd och även eftersträvansvärd. Jag tycker verkligen om den demokratiska grundtanken i att alla ska ha rätt att delta på sina villkor, och att omgivningen måste anpassa sig om någon har svårigheter som gör tillvaron lite knölig just för tillfället. Men som lärare inom det specialpedagogiska området sen många år har jag sett förödande exempel på elever som verkligen inte klarar skolmiljön som den ser ut oavsett struktur och anpassningar. Elever som börjar stanna hemma. Vars hela familj vänds upp och ner i förtvivlan över deras barn som kommer längre och längre från delaktighet och gemenskap.

Forskning visar att bästa skyddet för att klara sig i samhället är godkända betyg och alla borde få förutsättningar för att uppnå det!

Tillbaka till min verksamhet, 1-6-gruppen som vi kallas. Vi startade höstterminen 2013 och många elever som kommit till gruppen har varit hemmasittare eller av olika anledningar haft mycket svårt, trots anpassningar och stöd att ens komma i närheten av de mål som finns i läroplanen. Men hos oss lyckas de. Lyckas i skolan är enligt mig att vilja gå i skolan, vilja lära sig och få möjlighet att utvecklas och kunna känna en stolthet i att kunna. Att få må bra över sig själv och det man kan.

Så om vi istället för inkludering skulle fokusera mer på känslan av DELAKTIGHET, tänker jag att man skulle kunna se det så här, som Ulrika Aspeflo uttrycker i sin blogg:

”En känsla av delaktighet uppstår när man:

Räknas – att räknas innebär att någon upplever dig som viktig och det gör skillnad om du är där eller inte.

Är behövd – då du betyder något för någon och kan hjälpa eller lyckas med något som någon annan uppskattar, känner du dig behövd.

Förstår – för att känna sig delaktig behöver man förstå vad som händer och vad andra kommunicerar till dig, och gör du inte det så behöver du få saker och ting förklarade för dig.

Kan och får påverka – när du får vara med och påverka och bestämma över det som är viktigt för dig, känner du dig delaktig.”

Kanske kunde ovanstående ledord tjäna som riktmärke för en god undervisningsmiljö för alla, och så kunde man ägna mindre tid åt att debattera kring huruvida inkludering innebär att vara i stor klass eller finnas i ett mindre sammanhang?